Lilypie Maternity tickers

torsdag 11 november 2010

Tomhet

Känner mig ensam och utsatt.
Idag ringde läkare nr 5 och undrade om jag hade några frågor kring gårdagens hCG-värde. När jag undrade om det inte borde ligga högre om det var en mola svarade han iställt på att jag har så högt hCG att man borde se mer på VUL. Samma argument om och om igen och problemet är ju att jag inte kan köpa det helt och fullt.

Har börjat berätta om att jag känner ett par som blev hemskickade med abortpiller som hon aldrig tog och att de fött en frisk bebis. Då blir de tystare...

Läkare 5 sa att han inte kände sig tillräckligt insatt i ärendet utan skulle be läkare 4 ringa upp. Men han har ju bara träffat mig i 10 min - jag vill mycket hellre fortsätta ha kontakt med läkare 3!

Så blev det. Läkare 3 ringde, men då satt jag på tåget, åkte igenom tunnlar så jag hörde bara bitvis vad han sa och samtalet bröts flera gånger. Inte heller så att jag kunde prata säkskillt öppet i tågkupén...

Känner verkligen att de tror att jag inte vill inse fakta och jag HATAR att de refererar till normalfallet som om ingenting annat existerar. Får mig att tappa förtroendet. Det klassiska argumentationsdilemmat uppstår - jag förklarar ännu mera på mitt sätt och de förklarar ännu mera på sitt sätt och vi hamnar längre och längre ifrån varandra i förståelse.

Om jag uppfattade läkare 3 rätt tycker de att jag inte ska vänta till fredag med besöket på specialistkliniken. Ska ringa imorgon och se om jag kan få en tid på måndag (men behålla tiden på fredag för uppföljning).

Jag skulle så gärna vilja att man visade normalfördelningskurvor för hCG och inte bara prata om "hur det brukar se ut". Tycker det är så tråkigt att jag inte kan ha en bra dialog med läkarna. De presenterar ju så lite fakta!

Mr kommer hem imorgon. Längtar så otroligt mycket efter honom - att få kramas och tänka att det kommer bli bra. Förr eller senare - på något sätt.

2 kommentarer:

  1. Hej hej!

    Vilken jobbig situation du sitter i!! I mitt fall så var det ialla fall ingen tvekan.. Hela bildskärmen var full av prickar! För mig hände ju det "värsta" med cellgifter och antagligen en spridning till lungan, ändå sitter jag här med en dotter på över ett år nu! Men ovissheten innan man vet nått är super jobbig!!

    Jag önskar er all lycka till och skickar massor av styrkekramar till er!
    Hör bara av dig om du undrar över nått!
    / Sara- motplusset

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Sara!
      Har inte varit inne och läst här... Nu är jag gravid med barn nr 2 (mitt första är snart 2 år) och därför kändes det viktigt/intressant att läsa vad jag gick igenom då för tre år sedan. Vad jag förstått så gick det bra för dig efter molan. Känns skönt att veta! Vad vi ska behöva gå igenom här i livet... Tack för din kommentar!!!

      Radera